Inom mig bär jag mina tidigare ansikten som ett träd har sina årsringar

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ” jag ”. Tomas Tranströmer har skrivit om sina barn- och ungdomsår på Söder i Stockholm, där han växte upp med sin mamma. Hans bilder är det som alltid drabbat läsare mest, klarheten och enkelheten i dem där de vetter mot bråddjupet.

Känslan när vi läser: att detta är sant, också jag har upplevt detta men saknat ord för upplevelsen att vara ensam eller att åldras.

Ett budskap är inte det som sägs utan det som uppfattas. Spegelnser bara mitt s. INOM MIG BÄR JAG MINA TIDIGARE ANSIKTEN, SOM ETT TRÄD HAR SINA ÅRSRINGAR Min pappa och hans syskon blev tidigt föräldralösa. Han och hans bror blev uppfostrade av en gammal sjuksköterska som hette Emma Tranström. Han ville gärna behålla namnet Tranström.

Till det krävdes släktens medgivande. En del gick inte att spåra. Vi som jobbar här har stort engagemang och lång erfarenhet av att möta människor i olika faser och situationer i livet.

Vi tar emot dig som vill komma enskilt, i par eller grupp. Du hittar oss på söders höjder i en harmonisk och lugn miljö. Här, den här boken läser jag. Baksidestexten löd: ” Inom bär jag mina tidigare ansikten , som ett träd har sina årsringar.

Så här är det med mig också. Minnena ser mig , s 40. Och det är ju det som det handlar om.

Jag såg en bildsvit härom dagen av äldre människor som tittar sig i spegeln och ser bilden av sig själva som unga. Språket marscherar i takt med bödlarna. Därför måste vi hämta ett nytt språk.

När jag tänker de orden ser jag framför mig en ljusstrimma. Vid närmare betraktande har ljusstrimman formen av en komet med huvud och svans. Den ljusstarkaste ändan, huvudet, är barndomen och uppväxten. Kärnan, dess allra tätaste del, är den mycket tidiga barndomen där de viktigaste d. Jag försöker minnas, jag försöker tränga fram dit.

Om hon klarar vägen till vuxen lika bra som alla andra har hon gjort en mångdubbelt så stor prestation.

Det jag kallar alla våra åldrar kallar han för alla sina ansikten. Han gör det jag försöker göra i mitt skrivande. Han beskriver livet så att det blir lite lättare att förstå. Ur den väldiga anhoppning av minne och erfarenheter, biologi och tankar som är en människas liv, framträder kanske det som är människan själv, den mask som föreställer hennes jag. Känner och har stor respekt för ”lilla Viktoria” och allt det hon gjort, de valen hon gjorde blev ju till slut mig.

Så blev det ett besök i Insjön igen. Denna plats på jorden som jag verkligen inte haft i tankarna tidigare. Visserligen har jag tillbringat tid på Sätergläntan och gått inspirerande och roliga kurser här vid ett par tillfällen, men att jag skulle komma att längta hit, det har inte funnits på världskartan förut!

Man känner sig alltid yngre än man är. Nu har jag gått och letat efter mobilen medan jag pratar i den. Mötte en av mina frivilliga igår vid min promenad till affären.

Under vårt relativt korta samtal sa hon vid ett par tillfällen hur viktig jag var för henne. Fantastiskt glad blev jag. Precis vad jag behövde. Och när vi skilts åt och jag gick hemåt tänkte jag på hur sällan vi talar om för människor att de är betydelsefulla för.

Jag hade ett kilo gröna tomater på min planta.